Bild

De vars kroppar bara mäts inför byggandet av kistor

Jag skulle bli som er, som fan.

Jag skulle bli exakt som er. Det var så akut, det var min enda räddning. Jag skulle skratta åt min smutsiga bakgrund tillsammans med er. Jag var proffs på att härmas, ni kunde nästan inte se vad jag egentligen var. Men mina rörelser var inga hyllningar. De var infiltrationer underifrån. Jag vet det nu. Att jag ska störta er. Min berättelse om klass ska kastas i era ansikten. I sinom tid ska jag inte längre tala till er. Ni kommer inte att kunna hitta mina texter för jag kommer att ha gjort slut.

[ett:]

Precis som vi länge misstänkt är litteraturen värdelös

Är litteraturen Bambis öga? Är litteraturen en enda lång vinter? Är litteraturen en berättelse om tystnad? Är litteraturen ditt hem eller din bröstkorg av snidad ek? Öppnar du dörren? Stänger du den bakom dig? Är du handen innanför trosan? Handen på den gemensamma kniven som skär?

Är vi framme än? Befinner vi oss i palatset? Har vi hudar hårda nog? Har vi släppt ut blodhundarna? Har vi ammunition så det räcker? Vad gör vi om portarna inte öppnas? Om huset stänger oss ute? Hur vet vi att vi kommer att överleva historien?

Förut bar vi skottsäkra västar. Vi visste inte vilka vi skrev till. Någon sa att det var till alla. Nu vänder vi oss hit. Vi ska fylla alla rum i palatset. Vi ska äta tårta med FUCK YOU-kristyr. Med fingrarna.

Kom upp ur skyttegravarna,

se oss i ögonen

innan ni avfyrar det första skottet.

Vi ska bli vinnare i det krig

ni säger inte finns.

[två:]

Trots det skriver vi

Varför tror ni att vi alltid går med axlarna så högt uppdragna? Om vi slappnar av förlorar vi våra röster. Med ert språk i våra munnar. Med era berättelser om oss i våra papper.

Vi skriver litet och smått. Det är hur stort som helst. Vi växer tills vi sprängs över läsarens ansikte. Sedan är vi en orm som slingrar sig runt hennes strupe. Sedan är vi luften – överallt och ingenstans. Vi måste alltid fortsätta röra på oss, ändra form och skepnad. (De kommer att hinna ikapp oss.)

Vi vill inte att ni ska läsa oss. Vi vill inte att ni ska tvaga era händer i våra ord.

Aldrig igen kommer Den Stora Litteraturen kunna se oss i ögonen och fråga efter vår historia utan att få en käftsmäll tillbaka.

[tre:]

När vi skriver, skriver vi med vapen och ansvar

I början ville jag skriva ljuv poesi. Om smörblommor och sommarmoln. Jag skrev en halv roman om en trädgård. Den började som ett franskt projekt och blev med tiden ett engelskt. Jag gick vilse. Jag brann inne i den.

I början vågade jag inte skriva eftersom jag inte kunde stava. Min grammatik var det fel på, allting blev svart för ögonen när jag skrev. Som av ursinne. Det var de där Svenska två-lärarnas fel. Deras andedräkter i nacken när jag försökte skapa STOR LITTERATUR. Detta är min hämnd.

Fantasi är det man har om man skriver vad folk vill höra. Annars är det idioti. Jag trodde att jag inte hade någon fantasi.

Jag vill inte vara haremflickan som dansar i ert palats. Kan jag fresta herrn med ett bröst? Kanske vill herrn att jag ska sjunga en sång om mitt förlorade hemland?

Jag minns att vi hade böcker hemma när jag var liten, åtminstone två fulla bokhyllor. Men eftersom jag har lärt mig att det var fel sorts böcker säger jag att vi inte hade några. För att slippa skammen över att berätta deras titlar. Men också för att uppfylla förväntningarna på ett boklöst arbetarklasshem. Jag har upprepat det så många gånger nu att jag börjat tro på det själv.

Mitt finaste minne är när min mamma sitter nyduschad och läser. Hon kan hela Koranen utantill, trots att hon inte kan arabiska.

Och någon blir knivskuren och jag skriver.

Och någon blir sönderskriven och jag skär.

Och någon säger: det gör ont i mig när du skriver, sluta!

Och någon säger: våldet är alltid någon annans.

Och jag säger: pennan var aldrig er, den begravdes vid äppelträdet.

Brutna kroppar vet bäst hur pennor ska grävas upp.

Och er penna vet bara brutalitet.

[fyra:]

Over my dead body

Om litteraturvetenskapen vore en brottmålsdomstol skulle alla Odysséens gudar dömas för våldtäkt. Eller nej, de skulle inte dömas. Åtalet skulle läggas ner. Litteraturvetenskapen borde läggas ner.

När vi kom till modernismen läste vi inte ens Virginia Woolf.

Rom byggdes inte i ett eget rum. Jag har ett som är 2 x 3 kvm. Det
är svårt att skriva där. Ensamt. Jag vill ha ett rum fyllt av lesbianer och sköldpaddor. Vi ska äta tårta och berätta historier för varandra. Jag vill ha en rumskamrat som försvinner ut och jagar om nätterna. Med pilbåge. Jag vill att hon skjuter sönder månskenet och tar
hem det till mig, insnärjt i ett rep. Att hon bär det över axeln. Att jag får äta tills jag somnar. Att hon är katten, jag hyenan. 

[fem:]

Våra kroppar är en påminnelse om historier som är (bort)önskade

Ibland räcker det med att gå in i fel rum för att döda stämningen.

All politisk kritik dödar den gemytliga stämningen.

Eller så är stämningen redan död, för:

Borgligheten älskar kvinnor med långa ben och späda armar.

Borgerligheten tycker inte om kvinnor med tjocka ben.

Det är liksom inga bra ben.

De ska helst vara som armar.

Borgerligheten älskar kvinnor med långt hår.

Men ibland kan det sexigt korta tyckas lite, ja, sexigt.

Borgerligheten älskar namn de inte kan uttala.

Borgerligheten älskar att vältra sig i den vita skulden.

Borgerligheten älskar sorgliga barndomshistorier de tar noll ansvar för.

Borgerligheten älskar att påpeka hur våldsamt någonting är.

Borgerligheten älskar att dra handen genom mitt afro. 

[sex:]

Släpp ut blodhundarna

Litteraturen är min biljett in.

Litteraturen är den tid som flytt.

Litteraturen är ett bästishalsband.

Litteraturen är skriet från vildmarken.

Litteraturen är skrattet som fastnar i halsen.

Litteraturen är krossat glas på marken.

Litteraturen är äpplen som stridsmedel.

Litteraturen är polissirener, ständigt ljudande.

Litteraturen är handklovar klädda i röd päls.

Litteraturen är ett sjunkande skepp utan tillräckligt många livbåtar.

Litteraturen är ett rådjur på bräckliga ben.

Litteraturen är tungan som kysser dig.

Litteraturen är bröst som fortsätter att växa.

Litteraturen är smutsiga hudar och sminkrester.

Litteraturen är en spegel utan bild.

Litteraturen är en knuten näve.

Litteraturen är en helt ny uniform (den är inte är sydd för dig).

Litteraturen är smulorna på herrskapets bord.

Litteraturen är en gaffel till förrätten, en till huvudrätten och en till efterrätten.

Litteraturen är inte min kopp te, men vad trevligt att ni har något att sysselsätta er med därborta!

Litteraturen är en radikal fördelningspolitik.

Litteraturen är en farfar, frånvarande och fördömande, förevigad bakom glas.

Litteraturen är inbunden i taggtråd.

Litteraturen är skalet på sköldpaddorna, rosorna i trädgården.

Litteraturen är ett skadeskjutet djur vid dina fötter.

Litteraturen är det som gick fel när vi frågar om vad som gick fel.

Litteraturen är att jobba med allt annat än litteratur.

Litteraturen är mödrar som inte kan stava till litteratur.

Litteraturen är en öl på sommarbryggan.

Litteraturen är två kvinnor i en mycket intim vänskapsrelation.

Litteraturen är allt som någonsing har varit och allt som kommer att bli.

Litteraturen är bildning som gör ont.

Litteraturen är en intensiv växtvärk.

Litteraturen är ett lesbian headquarter.

ALLA: Litteraturen är ONE SIZE FITS ALL (utom de vars kroppar bara mäts inför byggandet av kistor).

Litteraturen är att döda sina berättelser.

Litteraturen är våldet med vilket vi lever.

Litteraturen är hyllad när inte alla förstår.

Litteraturen är hånad om den lockar fel läsare.

Litteraturen glömmer alltid.

Litteraturen är en öppen gravplats.

Litteraturen är att respektera litteraturen mer än att respektera sig själv.

Litteraturen är min biljett ut.

Publicerad i Författaren 2/2014

En reaktion till “De vars kroppar bara mäts inför byggandet av kistor

  1. Litteraturen…
    Litteraturen är stoltheten som säger att ingen av oss är så bra att vi inte ska buga oss och säga att vi vet allt och att vi är mitten av universum, och att det finns saker vi ska skämmas för lika mycket som vi ska vara tacksamma för.
    stolthet, den bra stoltheten som vi behöver för att överleva i en brutal värld, hur ser den ut?
    Bra stolthet säger inte: jag är bättre än någon annan, vilket är vad dålig stolthet är.
    Bra stolthet säger: För alla mina fel har jag en medfödd rätt att existera och jag har en vilja som mitt instrument att förbättra mig själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s